När jag sitter och tittar på bilderna blir jag lite vek, känner jag.
Vill jag verkligen utesluta honom ur mitt liv, men jag trivdes ju med honom när jag var liten?
Jag saknar hans skratt, jag saknar att jag var hans allt (om jag nu var det)...

Samtidigt, så... Jag känner honom inte, har jag nånsin gjort det?
Bara svek hela tiden, orkar jag med fler svek?

Hade jag bara kunnat ta honom för den han är och ta honom med en nypa salt, så hade det inte vart några problem.
Men jag kan inte, han har sårat mig för mkt.

Man skaffar inte barn och invaggar dom i falskt lugn för att sedan bete sig svinigt och tala om för dom att t ex "jag har inget kvar i sverige att leva för"

Tack...

Eller när jag väl anförtrodde honom att jag var sjuk, när vi faktiskt höll på att komma varann nära (trodde jag..), och man fick ett tandagnisslan samt kommentarerna som "varför har jag aldrig fått vara delaktig i ditt liv?" eller "min dotter är inte sjuk" eller "jag skäms, jag vet inte vad jag ska säga"

När jag tänker på dom stunderna blir jag så arg.

Han gifte sig med en riktig jävla häxa, Lucia, som dessutom hatade både mig och Robin.
Hon ville inte ha oss där hos dom, i borås, och han fick inte hälsa på oss.
Den ryggradslöse fan gjorde givetvis så. Han vek sig för henne.

Han lovade mig och lillen att vi skulle få träffa farmor och resten av familjen i uruguay igen,
sommaren efter löftet gavs.

Det är första gången jag sett honom gråta,
när han berättade för oss att det aldrig skulle hända, för han hade inte råd.
Just då grät han inte. Det var några veckor senare, när vi väl var på besök i borås,då Lucia visade filmer dom hade tagit i Uruguay för en kort tid sen. Där häxan personifierad tillsammans med sina 5 barn sitter o kramar på min farmor och gosar med mina kusiner och berättar vilken bra pappa Heber är...

Då skrek jag, arg så jag grät.
Då grät han också.


När jag var liten lovade han mig en mobiltelefon.
Det kom som ur tomma luften.

Det gick ett halvår, ingen mobiltelefon. Pappa lovade ju...

Mamma tog sina sista pengar o köpte en mobiltelefon till mig, varpå jag fräser och gråter.
Mamma är fortfarande upprörd över detta scenariot, men jag försöker förklara.

Jag var inget bortskämt barn, på något sätt, men den skulle komma från honom...

Han lovade robin en födelsedags-resa till spanien. Men som vanligt, när tillfället kom, hade han inte "råd".

Klantig som han är ringer han månaden senare och talar om hur härligt han hade det i grekland för lite sen....

Idiot...



"Jag lovar ringa dig i helgen Malin"


De va en jävligt lång vecka tydligen... En sisådär 426 dagar lång...