Drömmen 2
Kl: 14:01:09Det är en plastig värld vi lever i | Kommentera (0)
Jag drömde att hon erkände att hon visste vad han gjorde med mig som liten.
Det var otäckt.
Han kedjades men tog sig loss och slog mig sönder och samman.
Det var otäckt.
Han kedjades men tog sig loss och slog mig sönder och samman.
"Hon är värd det. Hon är inget annat än en liten hora"
I don´t like mondays
Kl: 13:54:45Det är en plastig värld vi lever i | Kommentera (0)
Jahapp,
måndag då,
och jag måste säga att jag är besviken på mig själv då jag inte var ett dugg nykter i lördags.
Men å andra sidan höll jag mig städad och inte ett dugg pinsam :)
Lycklig och go, trots lip-attacker hemma samma dag.
Robin kommer nog flytta hem till oss en period, vilket jag är tacksam över.
Ska ta och rensa ut i källare och garderober och fixa plats till min lill-kille ^^
Ska ta och hjälpa Mike lite på lagret ikväll, han står utan personal igen.
Illa.
Men jag får roligt iallafall :)
En sväng på glassbåten igår kväll med Anders o filosoferade över fåglar, ronneby och livets andra viktigheter =)
Alltid mysigt att träffa Anders, han är så go ^^
Åh, åh!
Petra o Totte har kommit hem från festivalen i Borlänge nu! Skönt att ha dom hemma igen =)
måndag då,
och jag måste säga att jag är besviken på mig själv då jag inte var ett dugg nykter i lördags.
Men å andra sidan höll jag mig städad och inte ett dugg pinsam :)
Lycklig och go, trots lip-attacker hemma samma dag.
Robin kommer nog flytta hem till oss en period, vilket jag är tacksam över.
Ska ta och rensa ut i källare och garderober och fixa plats till min lill-kille ^^
Ska ta och hjälpa Mike lite på lagret ikväll, han står utan personal igen.
Illa.
Men jag får roligt iallafall :)
En sväng på glassbåten igår kväll med Anders o filosoferade över fåglar, ronneby och livets andra viktigheter =)
Alltid mysigt att träffa Anders, han är så go ^^
Åh, åh!
Petra o Totte har kommit hem från festivalen i Borlänge nu! Skönt att ha dom hemma igen =)
Fest
Kl: 15:37:24Det är en plastig värld vi lever i | Kommentera (1)
Ikväll blir det fest med vännerna i Bromölla.
Ska bli riktigt kul att träffa alla igen.
Har vart duktig flickvän och handlat vin till Micke.
En annan ska vara duktig och nykter.
Håller stenhårt på det nu.
Ska bli riktigt kul att träffa alla igen.
Har vart duktig flickvän och handlat vin till Micke.
En annan ska vara duktig och nykter.
Håller stenhårt på det nu.
Tvättade mina dreads nu, kliar så satan.
Tror de sitter lite för löst, för nu när jag börjat bli bekväm med dom sliter jag lite som jag vill, o de ska dom tåla tycker jag ;)
Så när lilla gulle-Petra kommer hem från Peace & Love ska hon få slava lite till ;)
Nu ringde lilla Micke o var hungrig. Ville äta ute.
För en gångs skull var det JAG som började ifrågasätta om vår ekonomi tillåter det när han senast igår "bannade" med fingret att vi gör av med för mkt pengar, vilket är helt sant.
Men men, vill min älskling äta ute, ska han få det :)
Mår betydligt bättre idag. Känner mig lite starkare på nåt vis, och glad.
Pratade ut med Mikael igår om hur jag faktiskt mår,
att jag känner mig som den lilla flickan igen som blivit övergiven av bägge föräldrar.
Och att hans reaktion gör mig ledsen, men han kan ju inte hjälpa att han har svårt att hantera det.
Det viktigaste när det gäller oss och mina bekymmer, är ju att vi kan prata om det.
Han förstår mig.
I nästan 23 år har jag haft en förebild, en människa att lita på och komma hem till i vått och torrt.
Att luta mig emot.
Att känna mig trygg hos.
Efter snart tre år p åpsyk har jag lärt mig att det var till ett väldigt dyrt pris.
Min själ, självkänsla och min syn på mig själv.
Jag känner mig som en vingbruten fågelunge som blivit omhändertagen mot ett pris jag inte kan betala.
Jag får ta smällen vid 24 års ålder när jag insåg, för första gången i mitt liv, att allt faktiskt inte är mitt fel.
Ser fram emot ikväll.
Har senare halvår varit ganska likgiltig inför tillställningar över huvud taget.
Har mest kännt mig trött och oengagerad, och det har ingenting med omgivningen att göra.
Det kanske helt enkelt beror på medicinen.
Sedan de dubblade dosen har jag dels börjat svettas betydligt mer än vad jag är van vid blandannat.
Så vissa biverkningar får man räkna med.
Jag får ju trotsallt knappt några attacker längre, mycket positivt!
Tror de sitter lite för löst, för nu när jag börjat bli bekväm med dom sliter jag lite som jag vill, o de ska dom tåla tycker jag ;)
Så när lilla gulle-Petra kommer hem från Peace & Love ska hon få slava lite till ;)
Nu ringde lilla Micke o var hungrig. Ville äta ute.
För en gångs skull var det JAG som började ifrågasätta om vår ekonomi tillåter det när han senast igår "bannade" med fingret att vi gör av med för mkt pengar, vilket är helt sant.
Men men, vill min älskling äta ute, ska han få det :)
Mår betydligt bättre idag. Känner mig lite starkare på nåt vis, och glad.
Pratade ut med Mikael igår om hur jag faktiskt mår,
att jag känner mig som den lilla flickan igen som blivit övergiven av bägge föräldrar.
Och att hans reaktion gör mig ledsen, men han kan ju inte hjälpa att han har svårt att hantera det.
Det viktigaste när det gäller oss och mina bekymmer, är ju att vi kan prata om det.
Han förstår mig.
I nästan 23 år har jag haft en förebild, en människa att lita på och komma hem till i vått och torrt.
Att luta mig emot.
Att känna mig trygg hos.
Efter snart tre år p åpsyk har jag lärt mig att det var till ett väldigt dyrt pris.
Min själ, självkänsla och min syn på mig själv.
Jag känner mig som en vingbruten fågelunge som blivit omhändertagen mot ett pris jag inte kan betala.
Jag får ta smällen vid 24 års ålder när jag insåg, för första gången i mitt liv, att allt faktiskt inte är mitt fel.
Ser fram emot ikväll.
Har senare halvår varit ganska likgiltig inför tillställningar över huvud taget.
Har mest kännt mig trött och oengagerad, och det har ingenting med omgivningen att göra.
Det kanske helt enkelt beror på medicinen.
Sedan de dubblade dosen har jag dels börjat svettas betydligt mer än vad jag är van vid blandannat.
Så vissa biverkningar får man räkna med.
Jag får ju trotsallt knappt några attacker längre, mycket positivt!
Utkast: ...
Kl: 23:22:59Det är en plastig värld vi lever i | Kommentera (0)
Betty Boop och jag är tydligen lika ;)
Hur kan man sakna nåt eller nån man aldrig haft?
Kl: 22:17:37Det är en plastig värld vi lever i | Kommentera (1)
Den frågan ställde jag mig senast ikväll.
Det är underligt hur många konstiga funderingar,
som går genom ens huvud som man inte kan reda ut.
Jag har svårt för att uttrycka mina känslor,
vilket ofta leder till komplikationer.
Jag blir frustrerad.
Jag påbörjar ofta en mening,
efterssom jag VILL förklara hur jag känner.
Då avslutar jag meningen i mitten,
efterssom jag inte har en aning om hur jag ska fortsätta.
Irriterande för många kan jag tänka mig.
Inte minst för den stackaren jag lever med.
Jag har inte träffat Anna (min samtalsterapeut) på länge,
och detta tär på mig.
Jag känner mig lite övergiven,
trots att JAG började missköta kontakten.
Inte medvetet dock.
Sist vi skulle träffats var en hektisk dag.
Jag skulle lämna bort Ozzy med allt vad det innebar.
Jag befann mig i känslomässigt kaos, och glömde bort både tid och rum.
Den dagen jag egentligen hade mest nytta av att träffa Anna,
glömde jag ta mig dit.
Ofta är det tyvärr så,
med fröken Alvarez,
att jag har en benägenhet att gömma mig,
och missköta mina viktiga kontakter när jag behöver dem som mest.
När jag mår dåligt, och har extrema dagar,
då väljer jag att INTE gå till psyk.
För jag orkar helt enkelt inte prata med folk.
Och åter till min oförmåga att beskriva mina känslor.
Jag känner meningslöshet inför besöken då.
Ska jag sitta ordlös inför en människa jag träffat i snart två år?
Jag har inte brutit ihop en enda gång under samtalen.
Jag har varit samlad och ibland för lycklig (?)
Jag har många gånger fått frågan vad jag gör där,
när jag verkar må så oförskämt bra?
Det undrar jag med.
Men då kommer det hemma istället.
Jag förstår inte varför jag ska ta på mig en mask av styrka,
när jag minst behöver det?
Den lilla flickan inom mig borde få komma fram då,
just då,
när jag kan få RÄTT stöd och RÄTT anvisningar (eller vad man ska kalla det för).
Saknad? Längtan? Vad är det?
Micke kom hem och frågade hur jag mådde.
"-Jag saknar pappa".
Första gången på evigheter jag kallar honom det överhuvud taget.
Gjorde ont när jag sa det, för jag vet inte om det är sant.
För, som sagt ; hur kan man sakna nån man aldrig haft.
Jag har aldrig haft en pappa.
Kommer aldrig få någon heller. Det är jag fullt medveten om.
Minnena som gör ont, det är de fina minnena.
Att jag var pappas lilla princessa, hans allt och hans liv.
Fram tills han stack.
Jag var ungefär sju år gammal.
Hade jag inte haft dem minnena,
utan bara minnet av en man som försvann, hade det nog vart enklare.
Om han bara hade kunnat försvinna. Utan ett ord, utan minnen och löften.
Och hur....HUR kan jag tänka tanken på att sakna nån som gjort mig så illa?
Som faktiskt mer eller mindre bidragit till min sjuka världsbild och sjukdom?
Är kanske även detta destruktivt?
Isåfall vill jag aldrig mer vara destruktiv.
Lämna mig ifred.
Det är underligt hur många konstiga funderingar,
som går genom ens huvud som man inte kan reda ut.
Jag har svårt för att uttrycka mina känslor,
vilket ofta leder till komplikationer.
Jag blir frustrerad.
Jag påbörjar ofta en mening,
efterssom jag VILL förklara hur jag känner.
Då avslutar jag meningen i mitten,
efterssom jag inte har en aning om hur jag ska fortsätta.
Irriterande för många kan jag tänka mig.
Inte minst för den stackaren jag lever med.
Jag har inte träffat Anna (min samtalsterapeut) på länge,
och detta tär på mig.
Jag känner mig lite övergiven,
trots att JAG började missköta kontakten.
Inte medvetet dock.
Sist vi skulle träffats var en hektisk dag.
Jag skulle lämna bort Ozzy med allt vad det innebar.
Jag befann mig i känslomässigt kaos, och glömde bort både tid och rum.
Den dagen jag egentligen hade mest nytta av att träffa Anna,
glömde jag ta mig dit.
Ofta är det tyvärr så,
med fröken Alvarez,
att jag har en benägenhet att gömma mig,
och missköta mina viktiga kontakter när jag behöver dem som mest.
När jag mår dåligt, och har extrema dagar,
då väljer jag att INTE gå till psyk.
För jag orkar helt enkelt inte prata med folk.
Och åter till min oförmåga att beskriva mina känslor.
Jag känner meningslöshet inför besöken då.
Ska jag sitta ordlös inför en människa jag träffat i snart två år?
Jag har inte brutit ihop en enda gång under samtalen.
Jag har varit samlad och ibland för lycklig (?)
Jag har många gånger fått frågan vad jag gör där,
när jag verkar må så oförskämt bra?
Det undrar jag med.
Men då kommer det hemma istället.
Jag förstår inte varför jag ska ta på mig en mask av styrka,
när jag minst behöver det?
Den lilla flickan inom mig borde få komma fram då,
just då,
när jag kan få RÄTT stöd och RÄTT anvisningar (eller vad man ska kalla det för).
Saknad? Längtan? Vad är det?
Micke kom hem och frågade hur jag mådde.
"-Jag saknar pappa".
Första gången på evigheter jag kallar honom det överhuvud taget.
Gjorde ont när jag sa det, för jag vet inte om det är sant.
För, som sagt ; hur kan man sakna nån man aldrig haft.
Jag har aldrig haft en pappa.
Kommer aldrig få någon heller. Det är jag fullt medveten om.
Minnena som gör ont, det är de fina minnena.
Att jag var pappas lilla princessa, hans allt och hans liv.
Fram tills han stack.
Jag var ungefär sju år gammal.
Hade jag inte haft dem minnena,
utan bara minnet av en man som försvann, hade det nog vart enklare.
Om han bara hade kunnat försvinna. Utan ett ord, utan minnen och löften.
Och hur....HUR kan jag tänka tanken på att sakna nån som gjort mig så illa?
Som faktiskt mer eller mindre bidragit till min sjuka världsbild och sjukdom?
Är kanske även detta destruktivt?
Isåfall vill jag aldrig mer vara destruktiv.
Lämna mig ifred.
Drömmen
Kl: 18:09:55Det är en plastig värld vi lever i | Kommentera (0)
Robin (min älskade lillebror), grät mot min axel och skrek hysteriskt :
" - Du måste hitta honom!Jag klarar mig inte utan honom, Malin! Snälla hjälp mig!"
På något sätt visste jag att "han" fanns i skogen, en mörk plats jag själv åtrådde. Så jag begav mig mot denna plats för att hjälpa min bror.
På vägen dit mötte jag flera människor jag känner, (mamma, Micke, Linda)
som talade om för mig att "han" skulle skada sig själv om jag inte hittade honom.
Jag ifrågasatte då varför dessa människor jag stötte på inte kunde hjälpa mig med mitt sökande.
Svaret jag fick var helt enkelt ;
" Det är bara du som kan hindra "honom".
Så jag fortsatte, för min brors skull, och även för denne varelse jag skulle hjälpa.
Plötsligt stod han framför mig.
En ängel med brutna vingar, avskuren tumme på högerhanden och ett djupt långt snitt som sträcktes från vänster axel ner till handen.
Han log mot mig.
Såg ut att vara 12 år gammal eller liknande.
Jag grät av förtvivlan när jag såg honom, och slängde mig runt hans armar.
"Ser du nu vad du gör mot dig själv OCH din omgivning?" sa han.
Jag förstod inte vad han menade.
Hans ansiktsuttryck växlade till aggresivt.
Han tog fram en kniv och skar sig i magen.
Drog av sig byxorna.
Han hade ett kvinnligt könsorgan, vilket han började skära i.
"Jag vet att det ser skönt ut" fortsatte han.
Vid detta laget låg jag raklång på marken framför denne ängel och skrek hysteriskt:
"Ge mig den! Ge mig kniven! Du ska inte göra dig själv illa!!!!"
Då kände jag suget mer och mer. Vad skönt det hade varit.
Ängeln slutade skära och slängde ner kviven framför mig.
Han bad mig spegla mig i dess breda egg.
Där såg jag det mest skrämmande. När jag speglade mig i kniven såg jag bara... Ängeln..
I bakgrunden hörde jag min älskade lillebror skrika av förtvivlan :
"Det är för sent!Han är död!"
" - Du måste hitta honom!Jag klarar mig inte utan honom, Malin! Snälla hjälp mig!"
På något sätt visste jag att "han" fanns i skogen, en mörk plats jag själv åtrådde. Så jag begav mig mot denna plats för att hjälpa min bror.
På vägen dit mötte jag flera människor jag känner, (mamma, Micke, Linda)
som talade om för mig att "han" skulle skada sig själv om jag inte hittade honom.
Jag ifrågasatte då varför dessa människor jag stötte på inte kunde hjälpa mig med mitt sökande.
Svaret jag fick var helt enkelt ;
" Det är bara du som kan hindra "honom".
Så jag fortsatte, för min brors skull, och även för denne varelse jag skulle hjälpa.
Plötsligt stod han framför mig.
En ängel med brutna vingar, avskuren tumme på högerhanden och ett djupt långt snitt som sträcktes från vänster axel ner till handen.
Han log mot mig.
Såg ut att vara 12 år gammal eller liknande.
Jag grät av förtvivlan när jag såg honom, och slängde mig runt hans armar.
"Ser du nu vad du gör mot dig själv OCH din omgivning?" sa han.
Jag förstod inte vad han menade.
Hans ansiktsuttryck växlade till aggresivt.
Han tog fram en kniv och skar sig i magen.
Drog av sig byxorna.
Han hade ett kvinnligt könsorgan, vilket han började skära i.
"Jag vet att det ser skönt ut" fortsatte han.
Vid detta laget låg jag raklång på marken framför denne ängel och skrek hysteriskt:
"Ge mig den! Ge mig kniven! Du ska inte göra dig själv illa!!!!"
Då kände jag suget mer och mer. Vad skönt det hade varit.
Ängeln slutade skära och slängde ner kviven framför mig.
Han bad mig spegla mig i dess breda egg.
Där såg jag det mest skrämmande. När jag speglade mig i kniven såg jag bara... Ängeln..
I bakgrunden hörde jag min älskade lillebror skrika av förtvivlan :
"Det är för sent!Han är död!"
Ännu en lördag
Kl: 11:28:42Det är en plastig värld vi lever i | Kommentera (2)
Yepp, då vart denna dagen utstakad och planerad.
Lilla (?) Agge o Albin kommer på besök, mina pluttar!
Å så kommer Jocke (Mickes barndomskompis) med sin blivande fru och hälsar på. Lite av en familjefest idag kan tyckas :)
Och ikväll vid sex-snåret blir det fotboll på Christin´s. Nån som vill dit med mig och hålla på Spanien med mig? :D
Har börjat morgonen med att städa o diska. Duktig motha fucká :)
Igår när jag satt på torget och väntade på Linda, kände jag en enorm saknad. Efter Jonas.
Min själsfrände o vän.
Har inte träffat honom på evigheter. Sist var när han hälsade på i skolan när hans lillebror, Andreas, råkat ut för olyckan.
Det måste vara ett år sen nu.
Vill bara krama på och slåss lite med ;)
Kanske dags att höra av sig...
Lilla (?) Agge o Albin kommer på besök, mina pluttar!
Å så kommer Jocke (Mickes barndomskompis) med sin blivande fru och hälsar på. Lite av en familjefest idag kan tyckas :)
Och ikväll vid sex-snåret blir det fotboll på Christin´s. Nån som vill dit med mig och hålla på Spanien med mig? :D
Har börjat morgonen med att städa o diska. Duktig motha fucká :)
Igår när jag satt på torget och väntade på Linda, kände jag en enorm saknad. Efter Jonas.
Min själsfrände o vän.
Har inte träffat honom på evigheter. Sist var när han hälsade på i skolan när hans lillebror, Andreas, råkat ut för olyckan.
Det måste vara ett år sen nu.
Vill bara krama på och slåss lite med ;)
Kanske dags att höra av sig...
Kolla in die grosse bildkvalitét!!!!!!
Trevlig helg på er allesammans!
Trevlig helg på er allesammans!
en vecka och fyra dagar sen sist
Kl: 17:05:19Det är en plastig värld vi lever i | Kommentera (4)
Oj, Malin har fått jobb ;)
Får se hur länge man pallar med det denna gången.
Iallafall kommer jag fortsätta i skolan till hösten på min deltid, sen får vi se om man pallar jobba samtidigt.
Helgen som vart vill jag inte ens nämna bara. Fullständigt kaos. Kan bara säga en sak ;
Malin ska inte dricka en droppe mer nu förrän stabiliteten tagit överhanden. Kanske aldrig. Men vad fan gör det ;)
Imorrn e de fotbollskväll på Christin´s. Jag kommer va den enda som håller på Spanien...Antar jag...
Ska sitta där med min lilla flagga och se söt ut ;) hihi ;)
Saknar att fota. Behöver verkligen en kamera. Vad som helst som går att ta kort med.
Bah..
Får se hur länge man pallar med det denna gången.
Iallafall kommer jag fortsätta i skolan till hösten på min deltid, sen får vi se om man pallar jobba samtidigt.
Helgen som vart vill jag inte ens nämna bara. Fullständigt kaos. Kan bara säga en sak ;
Malin ska inte dricka en droppe mer nu förrän stabiliteten tagit överhanden. Kanske aldrig. Men vad fan gör det ;)
Imorrn e de fotbollskväll på Christin´s. Jag kommer va den enda som håller på Spanien...Antar jag...
Ska sitta där med min lilla flagga och se söt ut ;) hihi ;)
Saknar att fota. Behöver verkligen en kamera. Vad som helst som går att ta kort med.
Bah..
Hopp
Kl: 10:50:07Det är en plastig värld vi lever i | Kommentera (5)
Nu har jag inte skrivit på länge igen.
Känns som att ju sämre jag mår desto mindre känner jag för att skriva av mig.
Men för att summera sista tiden så känns det ganska hopplöst.
Jag är slav under det som kallas ett välfärdssamhälle.
För några år sen så var jag hos soc för att be dem om hjälp med tanke på att jag hade halvtidsersättning från f-kassan.
Min ekonomiska situation var hopplös. Jag hade in 3200:- totalt i månaden.
Jag hade en lägenhet där hyran gick på 2600:-/månad.
Det innebar alltså 400:- att leva för varja månad.
Betala el, mediciner, läkarvård och skulder från mitt föredetta äktenskap.
Den andra halvan valde jag att göra något åt mitt destruktiva betéende och komma ut i samhället igen,
att rehabilitera mig själv.
Jag hittade en plats att göra detta på,
vilket råkade vara på en folkhögskola i Jämshög.
Studera ; läsa upp mina ämnen som jag inte genomförde i gymnasiet.
Att JAG skulle kunna få gymnasiebehörighet, det trodde jag aldrig.
Men här var det möjligt.
Att slänga ut mina demoner i form av fotografering och bildredigering,
har varit ett stort hjälpmedel för mig att hålla mig borta från att demonerna ska skada mig.
Åter till ämnet,
socialen vägrade hjälpa mig efterssom jag valde att studera.
Hade jag sökt arbete däremot hade dom hjälpt mig.
Trots alla intyg och papper som visade på att ett vanligt arbete snart skulle försätta mig i ytterligare en utbrändhet och värld av panik, vägrade dem hjälpa mig.
Jag gick då till f-kassan för att hitta en lösning.
F-kassan samlade till samverkansmöte mellan psyk,
arbetsförmedling,f-kassan och kommunen.
De ansåg att den rätta rehabiliteringen för mig hade varit att sitta på Astrids Café
(ett arbete kommunen delar ut för förståndshandikappade).
Där var planen att jag skulle sitta 1½ timme i veckan i nästan 2 år. Bindande.
Och då få igenom mitt LOH via psyk,
som skulle innebära en rejäl höjning rent ekonomiskt.
Jag bad dem het sonika att dra åt helvete.
Då fortsätter jag plugga tills jag är färdig, för jag hade aldrig mått så bra som jag gjorde då.
Jag var tvungen att säga upp min lägenhet efterssom min mamma var borgenär och jag ville inte sätta henne i skiten om jag inte klarade hyran,
och var alltså bostadslös.
Jag fick fortfarande ingen hjälp från socialen.
Jag fick skylla mig själv.
Jag har hoppat av skolan, och hoppat på igen åtaliga gånger.
Det är där jag klarar mig.
Nu, tre år senare, är det samma sak igen.
Rent krasst, hade jag inte haft Micke,
hade det varit precis samma situation som för tre år sedan.
Jag är fortfarande skriven hos min mamma.
"bostadslös"
Detta samhället som kallas för ett välfärdsland suger hästkuk!!
Känns som att ju sämre jag mår desto mindre känner jag för att skriva av mig.
Men för att summera sista tiden så känns det ganska hopplöst.
Jag är slav under det som kallas ett välfärdssamhälle.
För några år sen så var jag hos soc för att be dem om hjälp med tanke på att jag hade halvtidsersättning från f-kassan.
Min ekonomiska situation var hopplös. Jag hade in 3200:- totalt i månaden.
Jag hade en lägenhet där hyran gick på 2600:-/månad.
Det innebar alltså 400:- att leva för varja månad.
Betala el, mediciner, läkarvård och skulder från mitt föredetta äktenskap.
Den andra halvan valde jag att göra något åt mitt destruktiva betéende och komma ut i samhället igen,
att rehabilitera mig själv.
Jag hittade en plats att göra detta på,
vilket råkade vara på en folkhögskola i Jämshög.
Studera ; läsa upp mina ämnen som jag inte genomförde i gymnasiet.
Att JAG skulle kunna få gymnasiebehörighet, det trodde jag aldrig.
Men här var det möjligt.
Att slänga ut mina demoner i form av fotografering och bildredigering,
har varit ett stort hjälpmedel för mig att hålla mig borta från att demonerna ska skada mig.
Åter till ämnet,
socialen vägrade hjälpa mig efterssom jag valde att studera.
Hade jag sökt arbete däremot hade dom hjälpt mig.
Trots alla intyg och papper som visade på att ett vanligt arbete snart skulle försätta mig i ytterligare en utbrändhet och värld av panik, vägrade dem hjälpa mig.
Jag gick då till f-kassan för att hitta en lösning.
F-kassan samlade till samverkansmöte mellan psyk,
arbetsförmedling,f-kassan och kommunen.
De ansåg att den rätta rehabiliteringen för mig hade varit att sitta på Astrids Café
(ett arbete kommunen delar ut för förståndshandikappade).
Där var planen att jag skulle sitta 1½ timme i veckan i nästan 2 år. Bindande.
Och då få igenom mitt LOH via psyk,
som skulle innebära en rejäl höjning rent ekonomiskt.
Jag bad dem het sonika att dra åt helvete.
Då fortsätter jag plugga tills jag är färdig, för jag hade aldrig mått så bra som jag gjorde då.
Jag var tvungen att säga upp min lägenhet efterssom min mamma var borgenär och jag ville inte sätta henne i skiten om jag inte klarade hyran,
och var alltså bostadslös.
Jag fick fortfarande ingen hjälp från socialen.
Jag fick skylla mig själv.
Jag har hoppat av skolan, och hoppat på igen åtaliga gånger.
Det är där jag klarar mig.
Nu, tre år senare, är det samma sak igen.
Rent krasst, hade jag inte haft Micke,
hade det varit precis samma situation som för tre år sedan.
Jag är fortfarande skriven hos min mamma.
"bostadslös"
Detta samhället som kallas för ett välfärdsland suger hästkuk!!
Aktuellt
