I förrgår kände jag mig våldtagen.
Dagen var turbulent.
Så pass turbulent att jag til och med var rädd att falla tillbaka i gamla mönster.
Jag ska ta händelseförloppet från allra första början för att minska förvirringen för både er läsare och mig själv.

I mitten av augusti blev jag erbjuden jobb på 8 % som spanskalärare för mellanstadiet i en skola.
8 % kan tyckas väldigt mesigt för ett arbete, men för mig som varit sjukskriven i snart fyra år är det egentligen mer än tillräckligt som sysselsättning.
Iallafall så tackade jag ja utan att tveka och började mitt arbete följande dag.

Allt var frid och fröjd.
Jag stormtrivdes i den nya miljön och med att undervisa.
Jag hade aldrig tidigare kunnat föreställa mig vilken kick det kunde vara att bistå med sina kunskaper för nyfikna barn!

Det enda jag upplevde som något obehagligt var den övriga personalen.
Jag trodde detta fenomen skulle övergå naturligt efter några veckor
(jag har ju trots allt inte varit på en arbetsplats sen hur långt tillbaka som helst).
Jag upplevde hur de stirrat nedsättande på mig, men jag trodde jag bara inbillade mig.

Dock hade jag en person som jag klickade med direkt.
En av slöjdlärarna. Jag började ägna alla mina raster med denna kille.
Vi diskuterar allt ifrån filosofi, psykiatrin,arbetsplatsen osv.

Löjleri nr 1

Det började med något så tramsigt som vem jag skulle dela arbetsrum med.
De bägge damer jag blev tilldelad rum med blev INTE glada över detta besked.
Det togs till och med upp med en av rektorerna som stod på min sida i den frågan.

Denna fråga upphörde aldrig och det resulterade i att jag valde att hålla mig utanför arbetsrummet när jag arbetade.
Det enda ärende jag haft i arbetsrummet sedan dess är att förvara böcker och pärmar på "min" yta.

Det hade inte gått mer än en vecka förrän en av de två rektorer på skolan ringde mig och erbjöd mig ytterligare en tjänst på 75%, vilket innebar att mina 8% skulle förvandlas till 83% på en vecka.
Först blev jag lite osäker och undrade i en sekund vad min terapeuft skulle föreslagit i denna situationen.

Efter en sekunds övervägande beslutatade jag att tacka ja.
Jag kände mig stolt och lycklig och övervägde inte direkt konsekvenserna,
(som en betydligt smartare Lisbeth Salander i Stieg Larssons romandeckare Millenium skulle sagt..).

Iallafall handlade denna tjänsten om elevassistans.

Jag skulle officiellt vara elevassistent åt 1 pojke med ADHD och svår dyslexi.
Inofficiellt skulle jag se efter en pojke som inte har diagnos,
men som lärarna inte vill kännas vid då han är fruktansvärt krävande för både vuxna och andra barn,
då han är våldsam och hotfull.

Jag märkte tidigt goda resultat, både på spanskalektionerna och med "mina" pojkar.
Den sistnämnde pojken började sin karriär med mig genom att kalla mig diverse saker och var precis så besvärlig som jag hört från mina kollegor.

Efter några veckor kom han fram och kramade mig, ville inte att jag skulle gå ifrån honom osv.

Enormt framsteg med andra ord.

Den andra pojken har varit utsatt för mobbing, vilket har lättat sedan jag kom in i bilden.
Jag särar på denna grupp pojkar som hatar denna goa kille.
Det är misshandlar och ofta mellan dessa bägge pojkar jag har hand om,
vilket gör situationen lite svårare att hantera.

Löjleri nr 2

När jag för nån vecka sen träffade specialpedagogen för att diskutera framgångarna med killarna togs en underlig sak upp som hon blivit ombedd diskutera med mig.
Nämligen ett klagomål om att jag ständigt springer omkring med en kaffekopp på lektionerna ?!?!?!?
Jag satt som ett frågetecken när denna anklagelse från en, om möjligt, mindre vetande människa mitt emot mig kom.
Hon sa att hon själv aldrig lagt märke till detta,  men att jag tydligen skulle vara försiktig med detta framöver för att slippa problem....

Jaha, jag fortsatte mitt arbete som vanligt och umgicks med ungarna på rasterna, skötte mina lektioner osv.

Löjleri nr 3

En helg blev min bror misshandlad på en fest och detta  venilerade jag med min kompis på min lediga tid bakom skolans område på måndagen.
Givetis dök en av "mina" barn upp när ordet misshandel uttalades.
Jag försökte bortmanövrera samtalet till något mer positivt, vilket killen verkade köpa.
Veckan efter när jag besökte killarna på syslöjden började de hetsa varandra och frågade ut mig om vem som blivit misshandlad.
Jag avmanövrerade åter igen med bortförklaringar och sa att detta inte inträffat.
På min planeringstid en timme senare kommer syläraren och undrar vad fan jag pratat med barnen om?!
Jag förklarade situationen och sa också att jag tar det ansvaret på mig.

Igår när jag satt i ett grupprum och hjälpte den killen jag är anställd för, ropade en av rektorerna ut i högtalarna (supersmidigt..) att "Malin Alvarez ska infinna sig på rektorsexpeditionen genast!"

Jag gick dit där bägge rektorerna väntade tillsammans med skolsköterskan.
En av dem tittade på mig och skrockade "-Du behöver inte vara orolig Malin. Detta är inget allvarligt".
Jag lugnade mig och satte mig i förhoppning att detta var en uppföljning av mitt arbete.
Men nej...

Löjleri nr 4

"Jadu Malin. Vi har fått höra att du inte tar tag i situationer som uppstår på skolan" sa rektor nr 1.
"Du ska ju faktiskt föreställa vuxen och agera som sådan, inte försöka vara barnens kompis.
Det är ditt ansvar att agera!"  fyllde sköterskan i med.
"Men jag har ju agerat! Varje tillfälle det uppkommit en situation så har jag gått emellan!"
"Hur har du gjort då?!"
"Jag har gått emellan och tagit med mig X därifrån såklart!"

De tre auktoritära människor satt runt bordet med armarna i kors och stirrade på mig utan att röra en min.
Sköterskan fortsatte:

"-Jag tycker det är väldigt oproffisionellt att springa runt med en kaffekopp bland eleverna!
"-Ja, men det begriper du väl, Malin lilla!"

Jag satt som paralyserad. Kunde inte ens förmå mig till att försvara mig, det känndes så befängt, hela situationen.

"-Sen kommer vi till lite mer allvarliga saker" fortsatte rektor 2.
"-Vi har fått höra att du diskuterar olämpliga saker med eleverna".

Han syftade såklart på samtalet jag haft med min vän, då X hade hört ordet "misshandel".

Jag förklarade återigen vad som hänt och hur detta föranlett.
Alla tre runt mig började skratta.

"-Jaha", sa rektor 1 förlöjligande. "Berättade du detta för Y när du stod och rökte eller?"

De fortsatte skratta och tittade idiotförklarande på mig.  

"Det är möjligt" svarade jag iskallt.
"Jahaja, röker Y också eller?"
"Nej det gör han inte."
"Iallafall har vi en allvarlig sak att ta upp med dig, och anledningen att vi tar upp detta är för att hjälpa dig"
"vad...?"
"Vi har hittat ett av dina block där vi hittat material med anspelning på sexuella övergrepp och att du skär dig själv.
Vi har resurser att hjälpa dig med psykisk vård"

Jag fattade inte att detta var sant. Jag kunde inte begripa.
Det enda sättet de hade kunnat hitta mina privata anteckningar är att gå in i arbetsrummet.
De hävdade att de hittat blocket och ville veta vems det var och hade i sin tur upptäckt dessa sidor med destruktivt innehåll.
Jag förklarade att så inte var fallet längre, men att det givetvis berörde mig i dagsläget vilket yttrar sig i skrift istället för handling.

De tittade på varandra med ett léende och undrade om vi skulle ta resten nu,
eller om vi skulle avrunda för dagen så jag kunde ta mitt pass som rastvakt?!?!?!?

De tackade för samtalet och jag tog min jacka och gick.
Jag hade svårt att hålla mig från tårar, jag var så jävla förbannad!
Efter detta obegripliga påhopp ska jag alltså tillbringa en timme med barnen och bete mig som om ingenting har hänt.
Rektorernas smidiga utrop i högtalarna resulterade naturligtvis i att det kom ett 30-40 tal barn springande i matsalen som hade mer planer att prata med mig än att äta sin lunch.
"Vad sa rektorn?"
"Har du fått en utskällning?"
"Du ska väl inte lämna oss?"
"Är det för att du lämnade oss 5 minuter tidigare på spanskan idag? Den andra läraren blev arg för det ju"

VA?!?!?

Vad i hela helvete är detta?!?
Inte nog med att jag precis blivit lynchad på mitt privatliv,
jag kan inte släppa barnen 5 minuter tidigare utan att det blir liv?!?

Jag gick ner till fritidslokalen och kollade när X spelade tv-spel.
Det var enormt tunga 45 minuter som jag försökte hålla tårarna tillbaka och le.
Fasaden gick sönder emellanåt, och tårarna rann ofrivilligt så jag fick vända mig om och låtsas vara fascinerad av den enromt fula plansch på några hundar som spelar poker...

När det var 10 minuter kvar skickade jag upp X att hämta sina böcker och talade om vilket klassrum han skulle infinna sig i.
Sen sprang jag ut bakom slöjdsalen och bröt.
Ilskan gjorde att jag fullkomligt kokade inombords.
Vad har jag gjort att förtjäna hela jävla kårens hat bara genom att existera?

Jag ringde Micke och frågade vad jag skulle göra. Nu kom den lilla flickan fram igen.
Han sa till mig att sjukskriva mig och ta första bästa tåg hem.
När vi la på såg jag att jag hade en timme till innan jag kunde åka,
så jag gick in till Y som lyckligtvis var ledig ( med undantag för 2 elever som jobbade övertid..).

Han såg direkt att något var fel, och jag försökte förklara scenariot för Y som skakade på huvudet.
"Helt jävla efterblivna!Vilket bullshit!"
Jag sa till honom att jag inte vet om jag kommer tillbaks.
Han förstod mig. Det kändes skönt.

Y talade om för mig (som vi tidigare pratat om),
att dessa människor inte förtjänade den kompetens jag sitter inne med,
och att jag inte hör hemma här, att jag är bättre än så.
Att jobba med människor, fast inte här på detta sättet där man blir sparkad på för att man gör ett bra jobb.


Det har nog aldrig känts så skönt att komma hem.

Efter några timmars ångest kunde jag konstatera att det var enorm tur att det var just denna dagen detta inträffade.
Jag hade nämligen tid på psyk följande dag, det vill säga igår.

Mikael följde med till Anna och det kändes lite bättre efteråt.

När vi kom hem lade jag mig i sängen och åt choklad och läste.
Micke ville väl pigga upp mig så han började brottas och kittlas, jag satte upp mitt knä och han flyger rakt på min knäskål....
Givetvis fick han ont i revbenen...... Fatta att jag känner mig som en mans-misshandlare....