Kampen för att Kujovics skall få stanna fortsätter.
Hur långt ska en människa behöva gå förrän någon fattar hur illa saker och ting är?
Måste gränsen verkligen gå vid att någon tar livet av sig?
Är det först då de mänskliga rättigheterna kommer uppmärksammas, om de ens gör det då?
Ska man vara tvungen att visa sina känslor genom att skada sig själv som ett rop på hjälp?
Om bara Utlänningsnämnden kunde visa åtminstone lite medmänsklighet hade det inte behövt bli så här,
som fallet med familjen Kujovic som har varit bosatta i Sverige i sammanlagt fyra år.
Under dessa fyra år har familjen rotat sig här, barnen satsar på skolan och är aktiva inom idrotten.
Om de kommer tillbaka till Montenegro så har de ingen framtid där.
De vet inte ens om några andra bor i deras hus!
De har ingen möjlighet till utbildning, för både Anes och Anisa har gått ut skolan där.
Är det inte så, att Sverige behöver personal inom vården?
Visst åker man ut och hämtar folk från Spanien, Tyskland och även det forna Jugoslavien för att få arbetskraft! Anisa går omvårdnadsprogrammet, Anes går naturvetenskapliga linjen.
Är det då inte ironiskt att vi svenskar hämtar folk utifrån för att vi behöver arbetskraft!?!
Det verkar som om Utlänningsnämnden inte ser att familjen Kujovic är människor med mänskliga känslor.
Jag vill uppmärksamma om att manifestationen på Karlshamns torg i tisdags inte var det sista vi gjorde för våra kamrater. Vi tänker inte sluta kämpa förrän vi vet att Kujovics får stanna!