Den frågan ställde jag mig senast ikväll.

Det är underligt hur många konstiga funderingar,
som går genom ens huvud som man inte kan reda ut.

Jag har svårt för att uttrycka mina känslor,
vilket ofta leder till komplikationer.

Jag blir frustrerad.

Jag påbörjar ofta en mening,
efterssom jag VILL förklara hur jag känner.
Då avslutar jag meningen i mitten,
efterssom jag inte har en aning om hur jag ska fortsätta.

Irriterande för många kan jag tänka mig.
Inte minst för den stackaren jag lever med.

Jag har inte träffat Anna (min samtalsterapeut) på länge,
och detta tär på mig.
Jag känner mig lite övergiven,
trots att JAG började missköta kontakten.

Inte medvetet dock.

Sist vi skulle träffats var en hektisk dag.
Jag skulle lämna bort Ozzy med allt vad det innebar.
Jag befann mig i känslomässigt kaos, och glömde bort både tid och rum.

Den dagen jag egentligen hade mest nytta av att träffa Anna,
glömde jag ta mig dit.

Ofta är det tyvärr så,
med fröken Alvarez,
att jag har en benägenhet att gömma mig,
och missköta mina viktiga kontakter när jag behöver dem som mest.

När jag mår dåligt, och har extrema dagar,
då väljer jag att INTE gå till psyk.
För jag orkar helt enkelt inte prata med folk.

Och åter till min oförmåga att beskriva mina känslor.
Jag känner meningslöshet inför besöken då.

Ska jag sitta ordlös inför en människa jag träffat i snart två år?
Jag har inte brutit ihop en enda gång under samtalen.
Jag har varit samlad och ibland för lycklig (?)

Jag har många gånger fått frågan vad jag gör där,
när jag verkar må så oförskämt bra?

Det undrar jag med.

Men då kommer det hemma istället.

Jag förstår inte varför jag ska ta på mig en mask av styrka,
när jag minst behöver det?

Den lilla flickan inom mig borde få komma fram då,
just då,
när jag kan få RÄTT stöd och RÄTT anvisningar (eller vad man ska kalla det för).

---

Saknad? Längtan? Vad är det?

Micke kom hem och frågade hur jag mådde.

"-Jag saknar pappa".

Första gången på evigheter jag kallar honom det överhuvud taget.
Gjorde ont när jag sa det, för jag vet inte om det är sant.
För, som sagt ; hur kan man sakna nån man aldrig haft.

Jag har aldrig haft en pappa.
Kommer aldrig få någon heller. Det är jag fullt medveten om.

Minnena som gör ont, det är de fina minnena.

Att jag var pappas lilla princessa, hans allt och hans liv.
Fram tills han stack.
Jag var ungefär sju år gammal.

Hade jag inte haft dem minnena,
utan bara minnet av en man som försvann, hade det nog vart enklare.

Om han bara hade kunnat försvinna. Utan ett ord, utan minnen och löften.

Och hur....HUR kan jag tänka tanken på att sakna nån som gjort mig så illa?
Som faktiskt mer eller mindre bidragit till min sjuka världsbild och sjukdom?

Är kanske även detta destruktivt?

Isåfall vill jag aldrig mer vara destruktiv.

Lämna mig ifred.