Hopp
Nu har jag inte skrivit på länge igen.
Känns som att ju sämre jag mår desto mindre känner jag för att skriva av mig.
Men för att summera sista tiden så känns det ganska hopplöst.
Jag är slav under det som kallas ett välfärdssamhälle.
För några år sen så var jag hos soc för att be dem om hjälp med tanke på att jag hade halvtidsersättning från f-kassan.
Min ekonomiska situation var hopplös. Jag hade in 3200:- totalt i månaden.
Jag hade en lägenhet där hyran gick på 2600:-/månad.
Det innebar alltså 400:- att leva för varja månad.
Betala el, mediciner, läkarvård och skulder från mitt föredetta äktenskap.
Den andra halvan valde jag att göra något åt mitt destruktiva betéende och komma ut i samhället igen,
att rehabilitera mig själv.
Jag hittade en plats att göra detta på,
vilket råkade vara på en folkhögskola i Jämshög.
Studera ; läsa upp mina ämnen som jag inte genomförde i gymnasiet.
Att JAG skulle kunna få gymnasiebehörighet, det trodde jag aldrig.
Men här var det möjligt.
Att slänga ut mina demoner i form av fotografering och bildredigering,
har varit ett stort hjälpmedel för mig att hålla mig borta från att demonerna ska skada mig.
Åter till ämnet,
socialen vägrade hjälpa mig efterssom jag valde att studera.
Hade jag sökt arbete däremot hade dom hjälpt mig.
Trots alla intyg och papper som visade på att ett vanligt arbete snart skulle försätta mig i ytterligare en utbrändhet och värld av panik, vägrade dem hjälpa mig.
Jag gick då till f-kassan för att hitta en lösning.
F-kassan samlade till samverkansmöte mellan psyk,
arbetsförmedling,f-kassan och kommunen.
De ansåg att den rätta rehabiliteringen för mig hade varit att sitta på Astrids Café
(ett arbete kommunen delar ut för förståndshandikappade).
Där var planen att jag skulle sitta 1½ timme i veckan i nästan 2 år. Bindande.
Och då få igenom mitt LOH via psyk,
som skulle innebära en rejäl höjning rent ekonomiskt.
Jag bad dem het sonika att dra åt helvete.
Då fortsätter jag plugga tills jag är färdig, för jag hade aldrig mått så bra som jag gjorde då.
Jag var tvungen att säga upp min lägenhet efterssom min mamma var borgenär och jag ville inte sätta henne i skiten om jag inte klarade hyran,
och var alltså bostadslös.
Jag fick fortfarande ingen hjälp från socialen.
Jag fick skylla mig själv.
Jag har hoppat av skolan, och hoppat på igen åtaliga gånger.
Det är där jag klarar mig.
Nu, tre år senare, är det samma sak igen.
Rent krasst, hade jag inte haft Micke,
hade det varit precis samma situation som för tre år sedan.
Jag är fortfarande skriven hos min mamma.
"bostadslös"
Detta samhället som kallas för ett välfärdsland suger hästkuk!!
Känns som att ju sämre jag mår desto mindre känner jag för att skriva av mig.
Men för att summera sista tiden så känns det ganska hopplöst.
Jag är slav under det som kallas ett välfärdssamhälle.
För några år sen så var jag hos soc för att be dem om hjälp med tanke på att jag hade halvtidsersättning från f-kassan.
Min ekonomiska situation var hopplös. Jag hade in 3200:- totalt i månaden.
Jag hade en lägenhet där hyran gick på 2600:-/månad.
Det innebar alltså 400:- att leva för varja månad.
Betala el, mediciner, läkarvård och skulder från mitt föredetta äktenskap.
Den andra halvan valde jag att göra något åt mitt destruktiva betéende och komma ut i samhället igen,
att rehabilitera mig själv.
Jag hittade en plats att göra detta på,
vilket råkade vara på en folkhögskola i Jämshög.
Studera ; läsa upp mina ämnen som jag inte genomförde i gymnasiet.
Att JAG skulle kunna få gymnasiebehörighet, det trodde jag aldrig.
Men här var det möjligt.
Att slänga ut mina demoner i form av fotografering och bildredigering,
har varit ett stort hjälpmedel för mig att hålla mig borta från att demonerna ska skada mig.
Åter till ämnet,
socialen vägrade hjälpa mig efterssom jag valde att studera.
Hade jag sökt arbete däremot hade dom hjälpt mig.
Trots alla intyg och papper som visade på att ett vanligt arbete snart skulle försätta mig i ytterligare en utbrändhet och värld av panik, vägrade dem hjälpa mig.
Jag gick då till f-kassan för att hitta en lösning.
F-kassan samlade till samverkansmöte mellan psyk,
arbetsförmedling,f-kassan och kommunen.
De ansåg att den rätta rehabiliteringen för mig hade varit att sitta på Astrids Café
(ett arbete kommunen delar ut för förståndshandikappade).
Där var planen att jag skulle sitta 1½ timme i veckan i nästan 2 år. Bindande.
Och då få igenom mitt LOH via psyk,
som skulle innebära en rejäl höjning rent ekonomiskt.
Jag bad dem het sonika att dra åt helvete.
Då fortsätter jag plugga tills jag är färdig, för jag hade aldrig mått så bra som jag gjorde då.
Jag var tvungen att säga upp min lägenhet efterssom min mamma var borgenär och jag ville inte sätta henne i skiten om jag inte klarade hyran,
och var alltså bostadslös.
Jag fick fortfarande ingen hjälp från socialen.
Jag fick skylla mig själv.
Jag har hoppat av skolan, och hoppat på igen åtaliga gånger.
Det är där jag klarar mig.
Nu, tre år senare, är det samma sak igen.
Rent krasst, hade jag inte haft Micke,
hade det varit precis samma situation som för tre år sedan.
Jag är fortfarande skriven hos min mamma.
"bostadslös"
Detta samhället som kallas för ett välfärdsland suger hästkuk!!
Kommentarer
Postat av: b ecca
hejsan gumman.. Det är helt sjukt .. Hoppas det löser sig för dig :) Bara att höra av om
du vill prata. Puss puss
Postat av: Rob
Hejsan! Så trevligt att få en kommentar ifrån dig! Jag tror att vi alla behöver ta en paus från vardagslivet ibland. Snart är jag nog klar med tentan, så då kan jag pausa ännu mer!
Postat av: Rob
Jag kommer att jobba en hel del i sommar nere i Simrishamn. Kommer nog att hänga med Anders en del i Karlshamn också. Jag hoppas på fler grillkvällar! Har du hittat något att göra i sommar?
Postat av: Becca
Och jag uppskattar dig :)
Postat av: Linda
Jag blir bara förbannad när jag läsre skiten. Detta systemet är sjukt och det har jag sagt länge. Kram
Trackback
Aktuellt
