Har haft några trevliga timmar med Linda och Frida idag.
Behövde verkligen träffa henne och komma ut lite.

Igår kände jag hur kontrollen slets ur händerna på mig,
 jag hade lika gärna kunnat hamna där jag var förrut.

Varför gjorde jag inte det då?

 Idag har jag en spärr som inte fanns där innan.
 Den spärren är fruktansvärt frustrerande då det är den enda ångestlindring jag känner till.
 Istället gråter jag,
 ber om ursäkt för att jag gråter.
 Och gråter desto mer för jag hör hur illa det låter,
jag är medveten om att jag utplånar mig själv och skäms över min existens.

Jag ser bara svart när jag hamnar där.
Det jag hör är ; "jag orkar inte mer", "du beter dig som en fjortis","du kan fortsätta sova där ute", "jag har ingen som är stark för mig", "jag orkar inte höra dig gråta",

Tack för att du finns Linda, jag uppskattar dig väldigt mycket, hoppas du vet det!