Jag har en längre tid gått och funderat lite.

Tänk om han dör?
 Skulle jag kunna leva ett normalt liv vetande att jag hade kunnat förändra saker och ting?

Varför klarar andra av den typen av kontakt, men inte jag?
Varför ska allting alltid vara svart eller vitt för mig?
Varför måste jag alltid bli hysterisk de gånger han hör av sig, börja grubbla på varför han inte älskar mig etc.

Iallafall har mina funderingar börjat gå steget längre ;

*Han är ingen ELAK människa, bara väldigt egoistisk
*Han älskar oss, han är bara oförmögen att visa det
*Vad som än händer, och hur lite jag än vill acceptera det, så är han och förblir min pappa

Så jag ringde i förrgår.
Han blev mäkta förvånad och lycklig.

Under hela samtalet hade jag bara en sak i åtanke
"måste hålla distansen,malin"..

Och jag lyckades.

Så länge jag medveten går in i denna situationen, kan jag kanske hantera det.
Tidigare har det inte funnits nån logik, enbart ren desperation av att få ha min pappa och få tillbaka de minnen jag har.
För vad är logik när en barnalös flicka vill ha en pappa?

Men som sagt är det annorlunda nu.

Efter samtalet kände jag mig lättad.

Enormt lättad.

Jag gjorde detta för min egen skull.

Och det bästa av allt,

jag var ärlig och det kom från hjärtat, när jag sa att jag var glad för hans skull.